Här finns inget nytt att se, inga samhällslösningar att upptäcka, ingen nytta alls att tala om. Så måste det vara. Kapitalismen har erövrat alla alternativ, ockuperat vår lidelse och smärta. Tvivlet låter sig utplånas till priset av en charterbiljett. Därför sätter vi oss ånyo på huk och skalar var sitt ägg. Det är en stulen bild och ett gemensamt kroppsminne. Det påminner oss om vår förmåga att kunna skratta och gråta. Vi kan inte dö utan någonting sådant till hands.
En kommunal koreografi är ett öppet arbete som tar utgångspunkt i den singulära kroppens erfarenheter av förlust i det delade fysiska rummet.