Alfred Boman, Duda Bebek, Elin Elfström, Henning Hamilton, Guido Pierri, Karl Norin, Jim Thorell, Tommy Sveningsson
It starts with a melody then comes the cockroaches är en samling plats- och tidsspecifika verk som nu presenteras på Hey, it’s Enrico Pallazzo. Med utgångspunkt i den aktuella lokalens beskaffenhet ställer verken sinsemellan frågor om ute- och inneslutning genom att frammana paradoxala relationer mellan det gemensamma och det solitära med hjälp av en uppsjö collage, objet trouves, graffiti, installationer etcetera. Till skillnad från mycket annan samtida konst görs det dock inte med en etisk-politisk agenda. Det är snarare ett öppnande av den estetiska erfarenheten, separationen och sammanfogandet av två sinnlighetsregimer vid dessa gränser som eftersökes.
Om den institutionaliserade samtidskonsten i stor utsträckning begagnar sig av globalt differentierade tecken för att skapa nya hybridformer, vilka bättre anses svara mot behovet av gemenskaper i globaliseringens tidevarv, så fokuserar man här istället på konstens förmåga att hålla idén om det politiska, i betydelsen en annan sinnlig regim, öppen. Hur en politisering av konsten i form av teckensammanställning kan bli tvingande, snarare än öppnande, visas exempelvis i Jim Thorells och Tommy Svenningssons verk Welcome home, där de genom att utföra en ironisk pastisch på David Finchers film The Game visar hur inträdet i en ny, men enkel teckenordning kan vara tvingande och kaotisk.
I sin helhet understryker verken vikten av att upplösa varje nödvändigt förhållande mellan ett tecken, konstnärligt eller ej, och den sinnliga förståelsen av detsamma och att gränsen däremellan med nödvändighet måste stå under förhandling. Så visar exempelvis Elin Elfström upp sitt bildarkiv, vilket i mångt och mycket fungerat som förlagor till hennes senare oljemålningar där bildernas tidigare glansiga ytmässighet nu bara antyds genom det underliggande bildplanet, medan själva figurationen tycks vara stadd i upplösning eller åtminstone förebådande en sådan. Bilden blir ej till avbild, utan pekar mot en annan bild samtidigt som den vittnar om passagen däremellan.
Också Alfred Bomans och Karl Norins installation, Asshole is not an alternative lifestyle, tycks ifrågasätta denna gräns där objektens status som estetiska eller ekonomiska osäkras. Tillvägagångssättet är däremot annorlunda. Genom att upprätta ett svävande kolorerat rum i rummet inverterar de gränsen mellan den vita kuben och det sociala: de förlänar rummet med ett antal objekt, vilka är till skänks och tvingar på så vis besökaren att reflektera över så väl objektens som sin egen status: konstnärligt objekt eller bytesvara, betraktare eller konsument?
De samlade verken, varav några här bara nämnts kort, tycks helt enkelt betona att det är nödvändigt att begrunda, inte bara deras betecknande funktion – till vilket land leder de oss? – utan också deras ursprung – genom vilken natt har de banat sin väg? För skulle man inte kunna argumentera för att exempelvis det samtida altermoderna projekt genom att bortse från den senare frågan, i själva verket motsvarar, snarare än motsätter sig den immateriella kapitalismens logik, där uppfinnandet av nya identiteter föregår dess realisering genom konsumtion? Förmår vi inte reflektera över arbetet i detta ursprung, utan bara lyssna till jordens sköna, så återvänder spelemännen snart i form av kackerlackor.
– Johannes Björk
Hey, it’s Enrico Pallazzo 17 – 31 juli.
Vernissage Lördag 17 juli kl 18 till sent. Dj´s: Simon Ohlsson, Daniel Rehn, Henning Hamilton
Öppet: söndag 18 juli kl 16-18, tisdag 20 juli till torsdag 22 juli kl 14-18, lördag 24 juli och söndag 25 juli kl 18-20, tisdag 27 juli till torsdag 29 juli kl 14-18, lördag 31 juli kl 18-20
tommysveningsson.com
jimthorell.se
elinelfstrom.se
bomanalfred.tumblr.com
