Skup Palet

Skup Palet: from the Polish phrase ”We buy pallets”

A historical narrative is written along an axis where key points can be created on purpose or happen at random.

The emergence of the pallet in Europe can be traced back to the Allied landfall on Normandy during the Second World War. It proved to be such an effective way of getting materials to the front line that even after the war it was adapted for civilian purposes. Initially the dimensions were decided upon based on those of a train cart, a measurement dictated by the width of the train tracks, historically based on horse-drawn carriages. This measurement dates back to Roman times, when the width of a a single road equalled that of two horses side by side. Today the pallet is used more commonly for transportation allowing movement from place to place. In an anologous process Skup Palet create the platform for ideas to take place, move forward and travel internationally.

Skup Palet is an idea; an idea that art should serve a function and provide alternative thought, as a tool to articulate knowledge from a specialist field. Skup Palet can be a place, a one person initiative or a group collaboration. Skup Palet provides a context to investigate something without constraints and without the limiting framework of reaching a finished product or tangible result. It can also be a conversation, a piece of music, a drawing, a resistance or a fleeting thought. Skup Palet aims to facilitate opportunities for practioners to assume other identities and access other communities and forums to engage in dialogue to inspire new perspectives.

Skup Palet believe that art doesn’t have to be dictated by a commission with a finished product in mind. They believe in adopting a more experimental process that permeates and shapes ideas and works as much as any commission. Contemporary art attempts to mimic or assimilate itself into a pre-existing Western mode of production, as if by necessity. But are there are other ways to do this? An answer could be to create an unassailable space for unnecessary things. Creative thinking doesn’t necessarily need consensus, but relies on collective action.

Skup Palet isn’t a gallery but has a gallery space. They are currently based at Hey, It’s Enrico Pallazzo, in Gothenburg, Sweden, contributing to a network of commercial creators and clients, both private and public. This allows them to access knowledge and technical resources in exchange for their own skills. Co-operating with private enterprises can be as much a tool for artistic freedom as a government commission, with all that such political enterprises entail.

It starts with a melody then comes the cockroaches

Alfred Boman, Duda Bebek, Elin Elfström, Henning Hamilton, Guido Pierri, Karl Norin, Jim Thorell, Tommy Sveningsson

It starts with a melody then comes the cockroaches är en samling plats- och tidsspecifika verk som nu presenteras på Hey, it’s Enrico Pallazzo. Med utgångspunkt i den aktuella lokalens beskaffenhet ställer verken sinsemellan frågor om ute- och inneslutning genom att frammana paradoxala relationer mellan det gemensamma och det solitära med hjälp av en uppsjö collage, objet trouves, graffiti, installationer etcetera. Till skillnad från mycket annan samtida konst görs det dock inte med en etisk-politisk agenda. Det är snarare ett öppnande av den estetiska erfarenheten, separationen och sammanfogandet av två sinnlighetsregimer vid dessa gränser som eftersökes.

Om den institutionaliserade samtidskonsten i stor utsträckning begagnar sig av globalt differentierade tecken för att skapa nya hybridformer, vilka bättre anses svara mot behovet av gemenskaper i globaliseringens tidevarv, så fokuserar man här istället på konstens förmåga att hålla idén om det politiska, i betydelsen en annan sinnlig regim, öppen. Hur en politisering av konsten i form av teckensammanställning kan bli tvingande, snarare än öppnande, visas exempelvis i Jim Thorells och Tommy Svenningssons verk Welcome home, där de genom att utföra en ironisk pastisch på David Finchers film The Game visar hur inträdet i en ny, men enkel teckenordning kan vara tvingande och kaotisk.

I sin helhet understryker verken vikten av att upplösa varje nödvändigt förhållande mellan ett tecken, konstnärligt eller ej, och den sinnliga förståelsen av detsamma och att gränsen däremellan med nödvändighet måste stå under förhandling. Så visar exempelvis Elin Elfström upp sitt bildarkiv, vilket i mångt och mycket fungerat som förlagor till hennes senare oljemålningar där bildernas tidigare glansiga ytmässighet nu bara antyds genom det underliggande bildplanet, medan själva figurationen tycks vara stadd i upplösning eller åtminstone förebådande en sådan. Bilden blir ej till avbild, utan pekar mot en annan bild samtidigt som den vittnar om passagen däremellan.

Också Alfred Bomans och Karl Norins installation, Asshole is not an alternative lifestyle, tycks ifrågasätta denna gräns där objektens status som estetiska eller ekonomiska osäkras. Tillvägagångssättet är däremot annorlunda. Genom att upprätta ett svävande kolorerat rum i rummet inverterar de gränsen mellan den vita kuben och det sociala: de förlänar rummet med ett antal objekt, vilka är till skänks och tvingar på så vis besökaren att reflektera över så väl objektens som sin egen status: konstnärligt objekt eller bytesvara, betraktare eller konsument?

De samlade verken, varav några här bara nämnts kort, tycks helt enkelt betona att det är nödvändigt att begrunda, inte bara deras betecknande funktion – till vilket land leder de oss? – utan också deras ursprung – genom vilken natt har de banat sin väg? För skulle man inte kunna argumentera för att exempelvis det samtida altermoderna projekt genom att bortse från den senare frågan, i själva verket motsvarar, snarare än motsätter sig den immateriella kapitalismens logik, där uppfinnandet av nya identiteter föregår dess realisering genom konsumtion? Förmår vi inte reflektera över arbetet i detta ursprung, utan bara lyssna till jordens sköna, så återvänder spelemännen snart i form av kackerlackor.

– Johannes Björk

Hey, it’s Enrico Pallazzo 17 - 31 juli.

Vernissage Lördag 17 juli kl 18 till sent. Dj´s: Simon Ohlsson, Daniel Rehn, Henning Hamilton

Öppet: söndag 18 juli kl 16-18, tisdag 20 juli till torsdag 22 juli kl 14-18, lördag 24 juli och söndag 25 juli kl 18-20, tisdag 27 juli till torsdag 29 juli kl 14-18, lördag 31 juli kl 18-20

tommysveningsson.com
jimthorell.se
elinelfstrom.se
bomanalfred.tumblr.com

border reverb @ Hey, it’s Enrico Pallazzo

Raul Gschrey, Moustache Collectif, Helen Turner, Ashley Wong

Curated by Benoît Loiseau & Joanna Figiel

Border Reverb is the result of an ongoing collaboration between Beyond Borders Network and LDN/BRU that originates from a shared enthusiasm for questioning and transgressing creative, cultural and geographical boundaries. Following from the Border Infection exhibition (March 2010, London), we join the Clandestino Festival & Border Reverb workshops to showcase a series of short videos by international emerging artists. The work investigates issues and limitations surrounding human flows, surveillance culture, ownership and the distinction between the private and the public.

Hey, it’s Enrico Pallazzo Friday 11 June, 18.30 - 20.30.

With the support of the Centre for Cultural Studies, Goldsmiths.

Monday Projects / workshop

Monday Projects är ett fotoprojekt, ett samarbete mellan Robert Eklund och Helga Härenstam. Varje måndag sedan december 2009 har de gett varandra slumpmässiga och godtyckliga uppdrag att fotografera som sedan presenterats på projektets hemsida www.mondayprojects.se. Bilderna i galleriet har en bred spännvidd och illustrerar bl.a. en gammal man med kolsyreis, den första infekterade i en zombieepidemi och en bild på Helga Härenstam, fotograferad utan hennes vetskap. Projektet föddes som en väg för att sätta igång kreativa processer genom att på kort tid hitta bildlösningar som den andra regisserar.

Denna vecka anordnar Monday Projects en workshop i samarbete med fotograferna Caroline Bromberg, Hannes Anderzén, Sannah Kvist, Anna Classon, Anna Kovalieva, Peter Stenkvist, Azra Halilovic och Simon Blank. Ambitionen med workshopen är att experimentera med deltagarnas fotografiska skapande och utmana deras relation till det fotografiska mediet. Bilden står i centrum och tankar om varför och koncept lämnas därhän. Som ett beställningsjobb från kungligheter på 1700-talet. Uppgifter delas ut, och redovisas dagligen. Avslutningen är en endagars utställning av slutresultatet i Hey it’s Enrico Pallazzos foajé. Vi öppnar klockan 19.00. Bar och musik.

Virtuellt Vatten

Markus Anteskog (swe)

Markus Anteskog angriper med sin utställning Virtuellt Vatten landskapsmåleriet utifrån påverkan från människan. Under en resa till Aralsjön har konstnären illustrerat ett av jordens mest kontaminerade områden i en serie akvareller, målade med det giftiga vattnet från den försvinnande sjön. Var och en av målningarna har sedan slutförvarats i lufttäta keramiska kärl. Skapandet och förpackandet av verken har dokumenterats på plats. Markus Anteskogs konstnärliga intresse för Aralsjöområdet ligger i ett av människan skapat ekosystem där konsekvensen av människans ingrepp är katastrofal men inledningsvis var ett försök att få öknen att blomma.

Hey, it´s Enrico Pallazzo 13 - 28 mars 2010
Vernissage lördag 13 mars kl 19 - 01

Öppet: tis - tors: 14 - 18, lör - sön: 12 - 16

Virtuellt vatten, the road movie

Dip to Black

Sara Lännerström (SWE), Jesper Norda (SWE)

Det är mycket länge sedan. När det svarta var riktigt svart och det grå var vackert och släppte igenom ljus. En man sover i ett litet hus nära vattnet. I sluttningen ner mot sjön har någon lagt stenar i rader som bildar terrasser. Mannen vaknar tidigt och tänker på olika frön han ska så. Vattnet är mörk och berget bakom huset kallt.

Dip to black är en term som används i videoredigering. En svart ruta. Ett sätt att byta scen när man berättar en historia.

Hey, it’s Enrico Pallazzo 20 februari - 6 mars 2010
Vernissage lördag 20 mars kl 17 - 23

Öppet: tis - fre: 14 - 18, lör - sön: 12 - 16

Jesper Norda (f. 1972) har sin bakgrund som musiker men ungefär halvvägs in i utbildningen till tonsättare växlade han över till bildkonsten. År 2002 tog han sin magisterexamen vid Konsthögskolan Valand. Allt sedan dess har han dock arbetat parallellt med musik och bildkonst. Båda lika konstnärligt konsekvent. I bildkonsten expanderar den konceptuella grunden i enkla rumsliga ingrepp av ljud, objekt, text eller ljus, ibland kopplat till populärkultur ibland till rent subjektiva erfarenheter. - Bengt Olof Johansson, ur katalogtext Tystnadens mittpunkt, Kalmar Konstmuseum

Senaste utställningar:
Tystnadens mittpunkt, separat, Kalmar Konstmuseum
Heart of the matter, separat, Sandvikens konsthall

Kommande:
Ta plats, grupputställning, Kulturhuset Stockholm, mars 2010

Sara Lännerström (f. 1975). Bor och arbetar i Göteborg. Examinerades från Konsthögskolan Valand 2005 och har sedan dess arbetat med både med film och installationer/skulptur. Det fysiska materialet spelar alltid en särskild roll i hennes konstnärskap. Hon har de senaste åren gjort ett en del kortfilm och är visuell artist i gruppen Echodeck.

Senaste utställningar/framträdanden:
Filmfestivalen, Göteborg med Echodeck

Kommande:
Pluto, Stockholm med Echodeck, feb 2010
Plan_d, Düsseldorf, maj 2010

Book release @ Hey, it’s Enrico Pallazzo

What do you mean by that METAPHOR – Photography 2006-2009

Signe Vad (DK)

This Friday Skup Palet presents the release of an artist-book by Signe Vad, a Danish photographer, visual artist and curator based in Copenhagen. The artist will be present at Hey, it’s Enrico Pallazzo to talk about her recent work. The book release will be accompanied by a reopening of the exhibition Dip to Black by Sara Lännerström and Jesper Norda, since the original opening was partially cancelled due to the extreme weather. There will be music and the bar will be open as well.

Signe Vad works with basic existential issues linked to what it means to be a human being. She approaches this from different angles, either directly as with her series The Decisive Moment — staged self portraits where the cable release is a metaphor for the choice of moment — or through staged video loops and photographs, addressing a more symbolical state of being; Trapped in one's own decisions, and the consequences they have on one's life

She is interested in the restrictions which we experience when trapped in our own consciousness, as well as the influence which society and culture exerts on us. The existential questions remain in focus, particularly the way they manifest via our actions in a community.

The book is the result of collaboration between Signe Vad and Black Box Gallery with great help from Studio and Black Book Publication.

Hey, it’s Enrico Pallazzo Friday 26 at 18.00

300m³ @ Hey, it’s Enrico Pallazzo

sailing experiment

Diane Morin (CAN)

Use the material found on site. Install lines at equal distance form each other. Amplify the sound of objects moving on those lines. Break down the movement into single pulses. interruption. glitch. waiting.

”sailing experiment” has been created on site, during few weeks of exploration in Skup Palet space using material found on site.

”It is a continuation of explorations with kinetic and site specific installations. In earlier projects I have been interested in how the movement of animated devices, which I designed, can produce images through either visual or sonic traces. I have been recording their traces on photographic paper, drawing their repetitive movements on walls, letting them cast their own shadows on surfaces, amplifying and recording the sound theyproduced while moving.

In sailing experiment, animated objects are slowly sliding on lines stretch in the space. Their subtle movements are producing sound, light and shadows, as they are moving. I am interested in how the uneasy wandering into that space, how the small events happening or not happening in sailing experiment can lead to an extended experience of time and attention.”

Diane Morin (1974) lives and works in Montreal, Canada. She graduated with an MFA in Open Media from Concordia University in Montreal in 2003. She has been creating installations since 1998, joining her work with kinetic art and new media by using a wide range of material and expressions. Her work has been shown in several Canadien exhibitions, among them Effleurements (2008) at The Society for arts and technology[SAT] in Montreal, Effondrements at Mercer Union in Toronto and recently in Sweden at Electrohype 2008 at the Malmö Konsthall, Malmö. She did several artist residencies including the Banff Center for the Art, Alberta, Canada, Art3, Valence, France and the Finnish Artists' Studio Fondation in Finland, and curently at Independent Study at Valand School of Fine Arts, Göteborg.

Thanks to Canada Council for the arts for their support. Thanks to Martin Westerdahl for his sailing equipmentand help. Thanks to Jesper, Julie Fournier Lévesque and Anthony Marcellini for their help with the space.

Hey, it’s Enrico Pallazzo Jan 15 – Jan 31
Open Tues-Fri 15-18 Sat-Sun 12-16

carson brainstorm @ Hey, it’s Enrico Pallazzo

Carson Brainstorm är en duo från Göteborg som arbetar med röstspel, poesi, performance och improvisationsmusik. Duon består av Hans Carbe och Johnny Larsson. Hans Carbe är bildkonstnär. I hans bildvärld återkommer finstämda och märkligt sammansatta landskap och miljöer skildrade i tusch och akvarell, han vänder sig även mot andra media som datorgrafik, där kompositionerna antar en annan mer surrealistiskt driven form. Johnny Larson är i grunden poet men har ägnat sig åt musikaliska improviserade performanceverk i olika konstellationer sedan början av 90-talet. I sitt samarbete utvecklar Carbe och Larson sina olika konstnärskap till en scenframställan byggd på det som finns i stunden. Genom att utnyttja akustiken i vardagliga föremål, såsom att släpa stolar och skrot över olika material på golvet, bygger de tillsammans upp ljudlandskap och röstspel med starka kopplingar till den experimentella musik- och teaterscenen på 60-talet.

Dokumentationer av söndagens performancekväll med Carson Brainstorm visas som utställning hela veckan på Hey, it’s Enrico Pallazzo.

Mark Melvin, artist in residence, september

videolounge @ Hey, it’s Enrico Pallazzo

Skup Palet har byggt en videolounge, en arena som under hösten fokuserar på samtida nordisk videokonst. Filmerna visas i foajén på Hey, it’s Enrico Pallazzo och byts med 14 dagars intervaller. Först ut är Simon Fageus med arbetet Manus från 2007, ett verk som undersöker blicken med utgångspunkt från gamla Western-filmer. Simon Fagéus är utbildad vid Högskolan för Fotografi och Tokyo Zokei University. Med Fotografiet som bas arbetar han med ljud, installationer, film och animationer. Simon Fageus är under hösten aktuell med tre utställningar i Tokyo, och den här på Hey, it’s Enrico Pallazzo.

How to write like Walter Benjamin

Mateusz Pozar (SWE)

How to write like Walter Benjamin is a series of videos which purport to teach the viewer how to write art theory, using Walter Benjamins 1935 essay The work of art in the age of mechanical reproduction.

By copying Benjamins text, and presenting it online – in a medium where everything is a reproduction – I try to see if the aura which he believed was lost, has reappeared with the public use of mass communications; Have we become savvy enough that we experience certain reproductions as a "presence" on a stage? Also, by focusing on the banal aspects of writing, of putting pen to paper, the value of reflecting on ones surroundings, and the value of analysis and purposeful thinking, is brought to the forefront.

The series will conclude in February 2010. You can see it at: vimeo.com/album/168375

Frustration Canon, in preparation

Jan Pilgaard (DK), Anna Ganslandt (SWE), Mateusz Pozar (SWE), Mark Melvin (UK), Pär Fridén (SWE)

“All theories of time confront two inevitabilities: first the inevitability of sequentiality and the impossibility of true repetition and second, the inevitability of death and forgetting as symptoms not just of a lost past, but of the decay of the self.”

Skup Palet is an international collective of creative practioners. For the Copenhagen Alternative Artfair 2009 they intend to collaborate on a performance work, a work whose preoccupation is process, and in turn looping, sequence and rhythmic iteration are prominent in its conception. The artists involved often experiment with various cycles and levels of repetition in their own practices, be it a discussion of the habitual and routine, investigations into recollection and memory or appropriation from popular culture. These loops and repetitions are always fractured by a series of interruptions, repetitions, re-edits so that although the pieces are often comprised of existing appropriated material they are reworked to invite alternate meanings and inquiry. This work “Frustration Canon” is metaphorically and literally shot through with a persistent and interrupted beat, which marks out time: producing and performing time for the collaborators themselves, their participants and viewers. With performers hitting their foreheads upon the table in rhythmic iteration the work attempts to comment on a moment of collective frustration, which seems appropriate and resonant in this climate of political and economic crisis. The piece aims to question repetition, a process that is so often deemed negative, a process that implies a lack of change, and a process that does not augment a situation or build on existing knowledge to generate change. Skup Palet intend to explore this familiar process differently presenting repetition as something positive and unifying rather than negative which can be seen in the process of recollection for example, which is one that implies looking back to the past and therefore loss. It is apt that the performance will take place in Denmark, as it is in the Danish language that this sentiment is best articulated. It is only when we recall or discover how the Danish word for repetition is constructed that we can begin to understand the positivity in the process. Gjentagelse, in Danish, is composed of two words that can be roughly translated in English: ‘gjen’ is related to the English ‘again’; and ‘tagelse’ to the word ‘take’. To ‘repeat’, therefore, as in Gjentagelse, is to ‘take again’. The promise of repetition is that through it the subject will be able to recover, to reappropriate what is lost through the passage of time, and ultimately, through finitude. Gjentagelse, is life that takes again, without allowing for the possibility of our taking back, retaking, recovering and reappropriating what has passed. With this in mind, “Frustration Canon” then offers a constancy and reassurance in the face of mortality, collectively repeating a cathartic gesture in unison based in the here and now.

A temporal category, like repetition, is a subject that can be found in much of contemporary theory. Questioning around this subject can be traced back to the earliest philosophy, but is most notable in Nietzsche’s concept of ‘eternal recurrence’, in Freud’s speculations on the repetition compulsion and the death drive, in Derrida’s discussions of ‘iterability’ and in Deleuze’s theories on repetition and difference. What can be seen from these philosophers is that the question of repetition imposes itself once the idealistic system of thought exhausts its resources and becomes blocked. With the awareness of this obstruction, repetition can no longer just be viewed as a mechanical self-evident and subsidiary phenomenon.

Repetition processes have also played a key role in Twentieth century music, in serialism, in process music and in an inverted sort of way, in the apparent opposite tendency, the search for total differentiation, for example John Cage’s all inclusiveness, where infinite difference can end up sounding all the same. Twentieth century music as a body is obsessed with this problematic, doing the same or avoiding it. American Minimalist music can be seen as an important stage in this movement, as well as a continuing evolution of music. What can be seen is a definite move away from the teleological nature of traditional dialectical music to a non - dialectical replacement of the work as object with the work as process and a unity of form and content. In the repetitive music of composers such as Steve Reich, the concept of the work has been replaced by the notion of the process whose function is not to represent anything outside itself, but only to refer to its own creation. This is true of the process involved in of “Frustration Canon”, a collaborative piece that plays on the language of musical performance.

“Musical processes can give one a direct control with the impersonal and also a kind of complete control ... by this I mean: by running this material through that process I completely control all that results but I also accept all that results without changes.”

Repetition then forms an important part of American Minimalist music, a repetition characterized by its non-narrative and a-teleological qualities, where the listener is no longer submitted to the constraint of following the musical evolution of a musical work.

“The distinctive thing about musical processes is that they determine all the note to note (sound to sound) details and the overall form simultaneously (think of a round or infinite canon)”

What is evident In Reich’s work then is a blurring of the boundaries between consumption and production, with the cyclical repetition in his compositions enabling creation and reception to occur simultaneously. This is true of the process in “Frustration Canon” because as the canon proceeds, the performers do not perform an elaborate harmonic musical structure but produce a repeating rhythmic cacophony of sound on the verge of total collapse, a music

“in   danger
 
         of   brea
                       king
a               part
 
          at any
                   moment.”

This piece clearly shows the dualism of stasis and movement that characterizes repetitive music. The result of this is the stressing of constantly mutating beats or groups of beats built up cyclically. The performers act as both listener and performer at the same time, involving themselves in the process through their own natural sense of rhythm and co-ordination whilst absorbing themselves in the pulsing monotony of the performance process. Therefore, we get the feeling, in listening to the process, that it is being composed and performed at the same time.

“I believe there are human activities that might be called ‘imitating machines’ which are, in reality, simply controlling your mind and body very carefully as in Yoga breathing exercises. This kind of activity turns out to be very useful physically and psychologically as it focuses the mind to a fine point. So the kind of attention mechanical playing calls for …is related to sitting and holding ones breath.”

It is through this intense rhythmic repetition, where all meaning and finality are deferred indefinitely, that demonstrates just how successfully the repetitive musical process achieves the condition for an experience that exists very much in the moment. It may be that when repetitive processes are applied to the production of work the audience experiences something that exists very much in the present a moment that contrasts the ultimate teleology of our lives. In conclusion, what can be seen is that repeating the identical in another form and constructing a process which involves the changing same, is a structure that is both critical and impersonal enough a strategy to be accessible to us all. Through repetition meaning is deferred and placed outside our reach and with knowledge of this we can come together, breath, forget and think, overcome frustrations and fall into a cycle that transcends the timelines of the world around us.

frustration canon, alt_cph

frustration canon @ Hey, it’s Enrico Pallazzo

A message to be found

Mateusz Pozar (SWE), Olle Essvik (SWE)

“Instead of writing an email or sending a text that will arrive instantaneously, send a postcard that won't arrive until you want it to. Perhaps you want to remind yourself of something in five years time or make a prediction for the world to read in ten years time? Write a postcard, upload an image and select the keywords you want search engines to index. Somewhere on the vast Internet there’s a message waiting for you.”

www.amessagetobefound.org

the Swimmer

Pär Fridén (SWE), Anna Ganslandt (SWE)

Hey, it’s Enrico Pallazzo, april 2009

p Det börjar i någon sorts skog. Med fotstegen. Minns du Alan Clarkes Elephant? Med simbassängen i början och stolarna? Hela första delen (av Elephant) handlar om att gå (eller om att döda, beroende på hur man ser på det). a Jag föredrar död. p Och så naturen, rådjuret. Död eller liv. Oskuld. a En flirt med det vilda och ociviliserade, som det okorrumperade tillståndet.

a Ned i sina blå badbyxor vid poolkanten, smäktande musik, civilisationen som privatägt och avgränsat semesterparadis. p Men han är inte en del av det, ah bassängen, vattnet, han drömmer om oceanen, tror på bilden av den som lika sann. a Dry Martini. Martinis till dramatisk musik vid poolkanten. De ska bara sträckas in i bild, precis som här. p have you ever seen such a glorious day? Den lycklige mannen. look at that sky! a Det är ont om hyllningar till den åldrade manskroppen, den är mustig nog, förstår inte alls varför den valdes bort. p Detta jättestora barn. En man som är ett barn. Och en man. a En man som lyfter upp kvinnofötter i ljusblå plastsandaler ur vilstolar.

p Nu försvinner han. En egen värld. En idé. a Uppdraget, det självuppfyllande. p Märkte du hur han ignorerade hennes kommentar, den lilla krisen? Hon var rädd. Eller försiktig. a Jag talar hellre om hennes dräkt här, hon står i detta dubbelknäppta kornblå. Kinesiska? Med en drinkvagn. p Drinkvagnarna, de återkommer senare. Drinkvagnarna är viktiga. a Som en slags motpol till hans köttighet i sammanhanget. Hon har peruk. p Tillbakadragenhet. Och här James Stewart. Den lilla tröjan och hatten, och den motordrivna gräsklipparen. En man av värld, överklass och dekadens. a Men Ned, han fixar så klart genast med gräsklipparen. p Ned är så väldigt mycket man. John Wayne. a Jacques Mayol, barnet i mannen som du var inne på. Eller föreställningen om det.

a Han är absolut en stor förvuxen pojke, han talar men kan inte hålla sig, han måste till vattnet. Så fort han är obevakad måste han till vattnet. p the light green water a Han ger efter för impulsen. p Impulsen, kroppen, mannen, barnet. Kroppen. Han måste fortsätta tro på vattnet. Det höll på att gå illa där en stund. Men nu, hästen! a Det här är jävligt fint. p Lyckan! Kroppen. a Springandet, friheten, den enda lyckan i kroppens uthållighet. p Berättandet, sagan drömmen. Den unga kvinnan.

a Det här är väldigt snuskigt. Hennes oskyldiga berättelse om hur hon stal hans skjorta och bar den ensam i sin kammare, Åh… jag var ju bara ett barn. Du redan man. Hon talar om hans elegans och hans blick, om tryggheten, men beskriver sin första erotiska fantasi. p Hon utmanar honom men han kan inte handla efter det, han vill att hon ska vara ett barn. För att han måste vara ett barn. a Hon kommer att bli skitsur snart.

p Poolparty, en bild av social konvention, de är belevade och uttråkade, sofistikerad yta på sönderfallet. a Och alla är påklädda. De är inte där för att bada. p Ned är naken, han är bara kropp. Simmandet, musiken. Här i slow motion. Och nu blir de hästar. a Hoppande hästar. Hans styrka och uthållighet, hon ser den och beundrar den. p Hur kroppen rör sig när han hoppar och tar mark. a Han visar upp sig, som en unghäst. Han glömmer bort henne helt. p Han är en häst. Han tror på det. Han tror på allt han gör.

p Han respekterar dem genom att ta av sig sina byxor. Sina små fantastiska blå byxor. a Han är bekymrad över trädet. Vill veta varför det blivit sjukt. p Han tror att han har krafter, som en superhjälte. a Han lämnar besvikelser efter sig.

a Jag tror att det är en drinkvagn du ska ha faktiskt. p Kanske, bara den inte är av trä. a Nej fan, men den ska ha en liten glasskål med oliver och en sån där rostfri bytta med is. Citron i skivor. p here’s to sugar on the strawberrys. a Men jag älskar parasollet med rosor i blått och gult. De är ett slags poolsidelevande folkslag. p Är det förresten inte lite som klätterbaronen, fast med pooler istället för träd? Fick just ett sms om klätterbaronen… a Klätterbaronen, jo. Han vill inte komma ner. p ”träd är det bästa som finns” står det i mitt sms. Och hästar hade kanske Ned lagt till. a Hästar bland träd.

a Suburban stud. Underbart tillmäle. p Han försöker hela tiden få kvinnorna att minnas en tid då allt fortfarande satt ihop. Den lidande kroppen. a Den brutna mannen. p Så mycket kropp. a Så mycket lidande. I det tysta så klart. Jag förstår din iver att klippa bort allt det här. Möjlighet istället för brist. Ingen dom, inget förflutet, bara framåt. I galopp. Jag gillar att han bara simmar. Vattnet. Det gröna vattnet. Kroppen. Brun, torkad hud som inte riktigt blir fuktig av vattnet. Barkbit. p Blå byxor. Jag ser dem som små men de är i alla fall åtsittande. a Härdad och skogsaktig. Kvinnornas välmanikyrerade fötter, med eller utan plastskor, som han lyfter mot sitt ansikte. Han springer mellan dem på barr och murkna grenar. De ligger på vilstolar. Han, vattnet, kaklet. Små cypresser mellan drinkvagnarna. Detta är inte längre rekreation. p Det är överlevnad. Rekreationen som överlevnad. Hur får man isen att inte smälta? Eller byter man varje dag? a Jag tycker allt kan vara av plast, oliverna och citronerna också. p Jo det är sant. Alltihop är artificiellt.

Till vem som helst, till vad som helst

In one of the corners of the space, just behind the bardisk, a piece of art has been attached to the concrete wall. This piece was removed from a park-installation made by the swedish artist Annika Eriksson, early 2008. The art piece was after its removal stored in the private collection of Hanna Lindgren. To our surprise it was offered to us as a gift on the opening night of the house, Hey, it’s Enrico Pallazzo. The art piece or sculpture display the words, translated from swedish; ”To whomever, for whatever”.

Annika Eriksson was shortly after contacted and informed on our acceptance and installment of the piece.

Rebel with out a cause

Anna Ganslandt (swe), Fredrik Ganslandt (swe)

Carl Gustaf Christer Pettersson
23 april 1947 - 29 september 2004

Käraste över allt!

Vill berätta att jag är både samlad och upprörd. Upprörd för att vi måste anstränga oss ännu mera – innan vi träffas. SAMLAD för att tiden går…

Jag måste omtala att jag kunde ha råkat illa ut häromveckan men som tur är finns det folk som vill mig väl.

Din C

Anna Ganslandt works primarily with spatial installations and happenings where the temporary becomes the carrier of meaning. The conviction that an artist cannot claim ownership of any given work is manifested in how Ganslandt is mixing her own material with material either stolen or borrowed from others, as well as how she reuses parts of her own works, allowing both a reinterpretation as well as a re-contextualization of old material. The piece Rebel without a cause investigates the reconstruction of history and is part of a recent work process together with creative director Fredrik Ganslandt.

Galleri Signe Vad 6 - 30 November, 2009.

it's a wonderful world here too

5 - 19 september